Efter en fruktansvärd förloran är han tillbaka i mina armar.
Inte på en hel vecka fick jag tag i min besvikna älskling..
Jag sårade honom.
Jag förstår att han stängde mig ute och spelade kall. Jag var inte alls snäll mot honom och allt han någonsin gjorde, gjorde han av ren kärlek för mig.
Den veckan som jag trodde mig ha förlorat honom var den värsta i mitt liv.
UTAN tvekan den värsta.
Varför är det så att man tar det man har förgivet och gråter över det när man förlorat det?
Att det ens får bli så.. Uscha dumma dumma mig.
Jag skyller på mitt förflutna men vågar ändå inte skylla enbart på det för jag måste lära mig vad som är rätt och fel med.
När Julle inte hörde av sig på en vecka, vad jag än gjorde eller hur jag än gjorde blev jag HELT för krossad..
Jag bara grät och grät, livet var ingen plats jag ville uppleva längre.
Därför jag inte skrivit här på sista tiden.
I lördags fick jag ett sms att han ville träffa mig, eller att jag fick komma och prata ut som jag bad om.
Han bad mig packa en väska och komma.
Satt hemma hos Emma men tror fan inte det tog 40 min ens så satt jag på buss och tåg mot Helsingborg för att övertyga min älskling om hur ledsen jag är för allt ont jag gjort honom.
Så från i lördags till idag morse som jag åkte hem har jag varit där.
HELT klart den bästa tiden av mitt liv.
Älsklingen min..
Aldrig mer ska dina ögon släppa tårar över smärta av kärleken..
Tack för du ger mig en ny chans..
Du kommer INTE ångra den..
Jag ska ge dig varje dag av mitt liv och varje dag ska jag visa hur mycket jag älskar dig.
Tvivla aldrig på det jag känner...
Vi mot framtiden och vidare..........
DIN för alltid..
//Stina..

PS... Alla ni som kommenterade mitt förra inlägg.. ALL kärlek till er... Läst era kommentarer ett par gånger och är er evigt tacksamsom bryr er om mig trots att det är jag som felar.
<3

---

---