Jag är riktigt dålig på att skriva blogg.
Känns som mina dagar är alla andra lika och är väll inte det positivaste fläckt i universum just nu.
i förr går bröt jag ihop TOTALT, allt kändes hopplöst och hade NOLL livslust =/

Finns det en chans att jag någonsin kommer bli riktigt lycklig igen? Går jag i rätt riktning eller fel? Och om det är fel riktning varför känns kämpa så rätt? Och om det är rätt varför tar det alla ens krafter? Och varför känner man sig ensamast i världen när man har så mycket och många?.

Önska jag kunde stänga av alla känslor från idag och genom hela mitt förflutna. Sluta känna smärta och minnas allt dålig ens ögon sett och ens hjärta känt, radera det hjärnan tagit upp och laga dem sår hjärtat bär. Lycka? visst finns det. jag var lycklig en gång i tiden, jag var den alla ville vara och ville vara med, låter som om det vore något jag hittat på idag. Folk älskade att vara med mig för att dem blev glada bara av att se mig för att jag verkligen skrek lycka och glädje.

Vart är jag nu? letar efter kurator kommer garanterat åka på antidepp och har tankar på om livet verkligen är något för mig. Skapade gud mig för att en annan människa ska slippa må dåligt?, Jag fick ta smällen för två för att en annan ska vara lycklig? Eller gav han mig alternativ jag inte klarade av att hantera?

har mitt hjärta och hjärna gett upp? Finns det hopp? Är det verkligen vad JAG gör det till när jag är inte är ensam här i världen,. Är jag så fruktansvärd så en kram är för mycket?, är jag så hemsk att det inte finns något positivt att säga om mig? Är det så? då är det sån jag är, eller blivit. Var är jag? vem är jag? Kommer jag åter bli mitt vanliga jag eller är detta den jag är och kommer förbli? kan en kurator som inte känner mig hjälpa mig? kan piller få mig att le när inte all av min ansträngning i världen funkar?. Så många frågor, vart söker man svar?. Är jag rätt ute?. Jag är verkligen så depprimerad man bara kan bli..

Att vakna varje morgon och känna sig kass,
Att vakna och inte känna sig det minsta vass,
Att veta att denna dag är vad jag gör det till,
men inte vad jag vill?
Att veta att en kram är såå långt borta
gör bara dagarna till fler långa än korta.
Att stiga upp och inte veta vart man ska bli av
att veta att livets gång är ett krav
Det blir vad JAG gör det till?
men ändå så står allt bara still.
Glöm mig inte om jag försvinner bort,
kom ihåg att livet ibland är kort,
Glöm inte bort vem jag en gång VAR
trots att det gått så många år, veckor och dar.
Hoppas jag orkar hålla ut
och att jag inte plötsligt vaknar på andra sidan och får höra att livet är slut.
Jag vill bli starkare, jag vill orka mer,
jag vill inte vara där uppe och titta ner,
jag vill inte heller hamna där nere va,
ond, det är inte jag.
Jag hoppas att ni kommer förstå vad som än sker,
jag för lycka varje dag ber.
jag ville bara komma till,
att allt blir inte alltid som vi vill.
Det är inte alls alltid vad DU gör det till,
för utan folk runt om dig står allting still.
Älska dig för den du ÄR,
trots dem dagar som bara är till besvär.
Glöm ALDRIG vem du är eller en gång var,
det är bara du som innom dig har det kvar!
Sköt om er nu,
behöv dig själv som om det bara vore DU!
/Stina. ♥