Jag är förlorad utan dig.
Jag vet att grälen inte varit få men det ändrar inte min kärlek och inte heller min vilja att leva med honom.
Igår när han tog farväl föll jag i gråt i hans armar. Ville inte släppa taget. Ville ha kvar han så där nära alltid.
Varför är det alltid så att när man ska skilljas från det man älskar så dyker alla dem känslor upp som man borde visa varandra när man har varandra? Tar man varandra för givet? Eller är man helt enkelt bara väldigt osäker på varandra. jag tror våra gräl handlade om osäker trygghet. Vi kände oss inte stabila och det gjorde oss ostabila.
Den sista veckan lovade jag att inte längre hota med mitt barsnliga göra slut varje gång jag blev ledsen, för göra slut är såå långt ifrån vad jag vill, jag slutade med att klaga på hans rökning även om den tär på mig och min framitd och var oxå en del i det som gjorde mig osäker. det var två punkter som var svåra för mig men jag lovade mig själv och honom att ta mig genom dem för jag ville leva mitt liv med honom. varför får jag då känslan av att det inte räcker till?, jag räcker inte till. Såg han inte hur mycket jag älskade honom när jag uppoffrade mina principer för honom, för oss. Alla säger att jag kommer ta mig igenom detta, och dem har nog rätt. Vi har inte gjort slut än säger vissa, det finns hopp kvar. Just nu känner jag mig bara sjukt nollställd, tårar rinner utan att jag vet att jag gråter, ögonen stirrar fast jag tror jag sover, hjärtat slår fast jag tror det är dött. Hur kunde det bli så här? Hur kunde det gå så långt som Tobias sa att vi har gått för långt ner i det? Hur kunde vi, två personer som älskar varandra låta detta ske? Fanns det något vi kunde göra? någon som vi missade? Eller var kärleken bara inte menad för oss? och om kärleken inte var menad för oss varför älskar jag honom så mycket som jag gör? Och inte nog med det, varför saknar jag honom som om det var mitt eget hjärta som klev ur mig och tackade för sig och gav sig av?. Ska jag leva med detta nu? Kännslan av ett stort tomt hål i mig?.
Hoppet är det sista som lämnar människan, varför har jag då känslan av att det redan är försent?
jag har Honom att sakna, våra stunder som faktiskt var bra, bellan, framtid, oss. Men vad saknar han? jag var bara en ren plåga rakt igenom =( .. Så självklart kommer han känna hur skönt han har det utan mig nu och träffa någon som han känner han hör hemma hos. Det kommer krossa mig att se mitt hjärta med någon annan. Men eftersom jag vill honom lycklig vilket jag inte kan göra, så önskar jag honom all lycka som han bara kan hitta.
Bara han någonstans där inne bär med att jag alltid älskat honom av hela mitt hjärta och kommer alltid göra.
Love of my life.. /Stina.