... Ja är det inte alltid så att man frågar sig varför just jag? varför just mig?..
Barn svälter, folk dör i sjukdomar, trafik olyckor kräver liv varje dag och ändå sitter man här förhoppningsvis fullt frisk och frågar sig själv, Why me?..

Man känner sig lite schizo där man går runt och ler och skrattar med folk och åt olika saker medans hjärtat gråter, kroppen skriker och hjärnan bultar. Man vill bara sätta sig på knä, slå ansiktet i händerna, släppa ut tårarna, falla mot marken och aldrig resa sig igen, orken sviker en, benen skakar och att ligga kvar känns så rätt men är så fel.

Jag har aldrig aldrig gett upp på mina vänner, aldrig på mina nära och kära och jag tänker inte heller efter 26 tuffa år svika mig själv, ikke, jag är värd mer än så♥.

Jag har alltid haft lätt för att få folk till skratt, killar på fall och hjärtan i brand. Men utanför allt det står jag och tittar mot mig själv som ett tomt leende skal,. Jag virrar på huvdet när jag ser mig själv stå där och le och undrar vad jag ler åt?, Vad ler du åt Christine?, vad skrattar du åt?, jag gråter ju? jag går mer levande än död om dagarna, jag vill bryta ihop, så vad skrattar du åt?,. Vem är du och varför visar du inte det äkta dig?,.

Jag är alltid uppriktig och ärlig när folk frågar hur jag mår och hur allt är men är jag ärlig tillbaka?, jag menar in mot mig, till mig?,. Men mitt liv är inte tvi katten, men gnäller jag i onödan?...
jag har en månad på mig att hitta ett boende, mamma och ola ska skiljas, det finns inte plats för mig, om en månad är jag arbetslös!!!!!!!!!, jag, JAG! är personen som kämpar för ALLT jag har och kommer få, men varför får jag inget fast jobb?, inget boende?, jag är så jävla lojal, ärlig, arbetsvillig.. Ja JAG är en FIGHTER!..
Jag tänker inte ge upp, aldrig... Jag vet min andra hälft väntar mig, jag har hela livet famför mig,....
Men det känns så jävla tufft allt.
Idag kom Björn ut till mig på jobb,. jag meddelade honom att jag behövde prata, det tog tio min sen stod han på plats, en låång varm och energi rik kram♥.
Jag berättade för honom vad som hänt och vad mamma berättat, han är den ända som vet.
När vi pratat kändes allt mycket bättre, TACK! för allt du gör mig för mig♥.

Detta blev ett galet långt inlägg och jag vågar knappt gissa på om någon orkat sig ända ner hit.
Vill ändå tacka för era kommentarer och för era stöd,. Ett tack kaske låter litet, som ett tomt eko i ett rum utan väggar men tro mig, ni är mitt guld, ni hjälper skakiga ben stå. Tusen tack för ni finns, fina fina människor. Ta hand om er.♥
I med eller mot gångar, - Glöm aldrig vem du är...♥