Varje gång man närmar sig sin dröm så inser man den vara fel...!.
Jag vet inte alls vad jag känner idag,. Tycker jag om Tobias -JA det är klart annars hade jag inte skänkt honom alla mina dagar, mitt mod och min styrka vilja att nå något.
Dem första veckorna var så fantastiska. Minns när vi stod vid akka grillen för att handla mat,. Jag tittade in i hans ögon som glittrade av glädje och sa - Kan inte fatta att vi inte funkade förra gången, jag ser inget slut på vår lycka och så la jag mitt huvud mot hans bröst,. Leende. Sen händå något med hans mående,. jag försökte vara stark för honom och finnas där när han "behövde" mig och igår fick jag höra att jag inte alls varit där alla dem gånger, men jag är bara människa, jag behöver oxå avlastning och vem ska jag vända mig till då?. Jag var stark för två och han missade det totalt, det var det som gjorde mest ont inom mig igår.
Och när han går får jag ett mail att JAG lämnade honom =(.
Vi satt eller ursäkta jag satt och prata när han plötsligt reste sig upp och började packa sina saker och det sista jag såg var hans rygg mot mig innan dörren gick igen och JAG bröt med honom?
Varje gång han ska komma sitter jag och ler, jag dansar runt i min lägenhet men när han sen kommer så ser han så nere ut, inte alls så där glad som jag kände mig. Hänt några gånger att han bara går förbi mig utan att hälsa när han kommer för att han inte velat "störa" mig???.. Jag förstår ite alls vad som hände med den där finna lyckan i böjan?
Allt jag vet är att det hade aldrig fukat så. Det kan gå dagar innan han vill mysa för att hans mående är deppat och igår fick jag höra att det var för jag gick runt som ett åskmoln???? jag skrek på katterna en gång för dem sabbade något viktigt för mig, min tid med Tobias. Var tvunga att bada dem efter att ha städat hela dagen och tvättat VÅRA kläder.. Jag känner stark besvikelse av att han bara gick igår.
Men vad gör man?. jag kan inget annat än att luta mig tillbaka och vänta på att han ska tänka ut vad han vill och är det värt det då?. Efter 2 månader, TVÅ månader ska han fundera på vad han vill, vet man inte det nu vet man nog aldrig det. När jag berättar vad jag vill så tror han inte mig ens.
Aja,.

Känns smått hopplöst!.
Jag är inte sur, inte arg bara besviken.
Man kan inte bara ge upp på saker för något känns fel :S det handlar om att ta reda på vad och arbeta på det annars kommer det aldrig funka!.